Fröken Gruvhagen

I onsdags gav jag mig på skakiga ben in i Universitetsvärlden igen.

Nu har jag klarat av de första två kursdagarna, om jag får säga det själv med skapligt gott resultat.

Nu blir det Linköping två dagar varannan vecka fram till april.

Efter att kursledaren berättat att man bör lägga ca 2 dagar på studier den veckan vi är schemafria så insåg jag att jag måste lägga ribban lågt.

Att tillsammans med 75% jobb och två barn helt plötsligt lyckas få in ytterligare 16 timmar varann vecka är en utopi, så mycket inser jag också. Jag har som mål att gå på alla praktiska delmoment, komma till rätt lokal på rätt tid (Linköpings Universitetssjukhus är STORT om man kommer från Nybro) samt att inte gråta när jag lämnar barnen. Klarar jag detta är jag fett nöjd. Skulle jag dessutom lyckas ta något högskolepoäng så ser jag det som en bonus. Eller att tecken på att Gud Fader är på min sida.

Slutligen: Tack alla Underbara som ringt, mailat och messat mig under och inför min resa.

Ni betyder mycket, mycket mer än vad Ni någonsin kan ana!

Kram!

Jag har många fina vänner, men det är en del av dem som sticker ut lite extra.

Två av dem har jag att tacka för att min kväll blev lite bättre än starten på dagen blev.

Jag har inte tagit något beslut ännu i en fråga som maler i mitt huvud, men jag har kommit fram till

att det viktigaste av allt är att ha tid och ork över för dem man tycker riktigt mycket om

och att få en stund över åt sig själv då och då.

Tack för att Ni finns P & A!

Det har nog aldrig hänt tidigare, men idag så har jag raderat ett inlägg.

Jag är fortfarande arg, bitter och missnöjd men när jag läste mina ord insåg jag

att jag lät som en värre Bitterfitta än vad jag egentligen är.

Nåja, 1 1/2 timmas intensiv snöskottning, 6 praliner ur en Alladinask och en inbjudan till Vårens Cykelfest

har fått till och med mig att dra lite på smilbanden idag trots att jag vaknade på fel sida

efter en natt med alldeles för få timmars sömn.

Ha en fortsatt bra dag, Kram!

Det kan räcka med en liten lapp från dagis för att hela tillvaron skall 

vändas upp och ner och allt annat än Kärleken ska kännas totalt oväsentligt.

Än en gång påminns vi om att livet har inga garantier.

Tänk om alla föräldrar som kramar om sina barn lite extra hårt ikväll skulle kunna komma ihåg

att uppskatta vardagen även imorgon. Och nästa vecka. Och om en månad. Och alltid....

Den som säger att ingenting är omöjligt har inte försökt ta på en trotsig 3-åring en vinteroverall.

Ungefär så skulle jag sammanfatta mina senaste dagar. En strid från morgon till kväll.

Jag tröstar mig genom att tänka att det bara är en fas som sötis går igenom just nu.

Och när jag ser det här så inser jag att det är tröttsamt för fler än mig med våra strider.

Om man somnar med stövlarna på så måste man vara ganska trött. Eller hur?

Det finns gånger då jag tänker "Det här borde alla ungar få vara med om".

Ofta handlar det om enkla, vardagliga situationer som på något sätt har det där lilla extra. Situationer eller tillfällen som genomsyras av trygghet, glädje och gemenskap.

Eftermiddagens julgransraskning i Ruskemåla visade sig bli just ett sådant tillfälle. Äkta, genuint, opretentiöst, traditionellt... och helt enkelt supermysigt!

Tack Tomten och alla övriga inblandade för denna eftermiddag!

Idag hämtade jag en superstolt liten kille i ishallen som strålade av lycka efter sin första hockeyträning.

Efter kom en betydligt mindre nöjd liten Karam-Ellen som ilsket förkunnade

att 2 timmar och 20 minuter i ishallen en söndagsförmiddag är 2 timmar för mycket!

 Hi hi... min lilla argbigga. Så lik sin mamma...

Om man får en inbjudan till en Vuxenfest-utan-barn och det första man tänker är

"Jag ät chaufför!" trots att det gått nästan två hela veckor sedan man senast utsatte

kroppen för festligheter.

Då måste det väl betyda att ens tid som Party-pingla är hopplöst över....